{t:Hujedamej, snt barn han var!}
{st:Text: Astrid Lindgren Musik: Georg Riedel}
{chordsize:8}
{textsize:9}
#
H[E]r nu p, govnner, s ska j[A]ag fr er bertta
v[B7]ad en gosse gjorde, det r nu lnges[E]en,
men nog lever minnet kvar i Sm[A]lands skna dalar,
K[B7]atthult Lnneberga, det var den gossens h[E]em.
H[B7]uj[E]edamej, snt b[A]arn har var,
ej v[B7]rre tnkas k[E]an
och [E]Emil var det n[A]amn han bar,
ja [B7]Emil hette h[E]an.
{soc}
S[B7]ing-d[E]udel-dej sing-d[A]udel-dej
sing-d[B7]udel-dudel-d[E]ej
sing-dudel-dej sing-d[A]udel-dej
hu-j[B7]eda-jeda-m[E]ej
{eoc}
H[E]r nu p govnner, s ska j[A]ag fr er bertta
v[B7]ad vr Emil gjorde en dag i skna m[E]aj.
Upp i Katthults flaggstng hissa h[A]an sin lilla syster,
st[B7]od sen lungt och sg henna hnga dr p sv[E]aj.
H[B7]uj[E]edamej, snt b[A]arn han var,
fast [B7]Ida var rtt n[E]jd,
ty [E]ingen annan sv[A]vat har
p d[B7]enna hga h[E]jd.
N[E]sta hyss han gjorde var nr h[A]an i grnsakssoppan
d[B7]k p huvet ner och sen satt dr stenhrt [E]fast
uti mor sins soppskl, ty hans [A]ron var fr stora,
s[B7] det blev att fara till doktorn det med h[E]ast.
H[B7]uj[E]edamej, snt b[A]arn han var,
tror [B7]inte ocksp n[E]i,
att d[E]en som blott en s[A]oppskl har
vill [B7]ej ha gossar [E]i?
V[E]iljen I sen hra s ska j[A]ag fr er bertta
v[B7]ad vr Emil gjorde en dag i krsbrst[E]i'n
Det var d han la sig full, och f[A]ull blev ocks grisen,
[B7]ojoj, det var allt ett par skna fyllesv[E]in.
H[B7]uj[E]edamej, snt b[A]arn han var,
men s[B7]om godtemplar[E]e
stod [E]Emil redan n[A]sta dag
och d[B7]et var krt att s[E]e.
V[E]idare, govnner, s kan j[A]ag fr er bertta
[B7]om den sorgens dag, nr han lurade sin f[E]ar
till att kra stortn i en g[A]illrad rtteflla.
[B7]Av den stackars stortn blev det ej mycket kv[E]ar.
H[B7]uj[E]edamej, snt b[A]arn han var,
han h[B7]vde samma d[E]ag
sju l[E]iter paltsmet p[A] sin far
med n[B7]ya, friska t[E]ag.
[E]Och till sist, govnner, s kan j[A]ag fr er bertta
h[B7]ur i Trisseboda sin far han lste [E]in.
Stackars far frskte krypa [A]ut igenom gluggen
m[B7]en blev fast och hang dr, tills natten den brt [E]in.
H[B7]uj[E]edamej, snt b[A]arn han var,
den [B7]Emil som jag m[E]inns.
Nog [E]r ett snt illdd m[A]ot en far
det gr[B7]ymmaste som f[E]inns.
H[E]r nu p, govnner, inte k[A]an jag ju bertta
[B7]alla hemska hyss som vr Emil tog sig f[E]r,
men i snickarboden fick han s[A]itta alla dagar,
t[B7]nk p det, sm barn om ni denna visa h[E]r.
H[B7]uj[E]edamej, snt b[A]arn han var,
i h[B7]ela Smland f[E]anns
ej n[E]gon s vild som [A]Emil var
och [B7]ingen annan st[E]ans
V[E]iljen I sen veta vem som vi[A]san diktat haver?
D[B7]et r pigan Lina som uti lust och kv[E]al
tjnade i Katthult uti s[A]ina unga dagar,
[B7]ack, vem kan vl rkna de flydda rens t[E]al!
H[B7]uj[E]edamej, snt b[A]arn han var,
men n[B7]u r han en m[E]an,
och v[E]i i Lnneb[A]erga har
ej b[B7]ttre karl n h[E]an.
